Citronfjärilen

Är det inte konstigt hur man kan känna sig både på topp och längst ner i träsket på samma gång? Jag älskar livet, varendaste fragment av det. Jag älskar min man som muntrade upp mig härom dagen med att berätta att han har planerat att göra fisktacos med hemgjorda tortillabröd på alla hjärtans dag. Jag känner mig betydelsefull för att jag har kunnat hjälpa en vän genom efterdyningarna av en traumatisk upplevelse. Jag är inte narcissistisk nog för att tro att jag är det viktigaste stödet i min väns liv, men det känns bra i alla fall. Jag känner mig produktiv när jag orkar sticka eller virka klart ett projekt än hur stort eller litet det är. Jag känner mig nöjd när jag orkar sitta på soffan och titta på tv istället för att ligga på sängen hela dagen. Och känslan av frihet är oslagbar när jag inser att jag faktisk orkar ta mig ut utanför de fyra väggar som har definierat min tillvaro för en stund.

Kroppen är fortfarande ganska långt ner i träsket. Jag känner mig svag, andfådd och trött. Alltid när jag blir dålig så blir min tunga helt glatt, det är som att jag tappar alla smaklökar. Det svider, irriterar och gör det näst intill omöjligt att njuta av en kopp te. Men idag njöt jag verkligen av mitt morgonte, så pass att jag är sugen på en till kopp, och det kan ju inte vara annat än ett gott tecken. Eller hur?

P.S. Jag tror jag är lite förälskad i Carey Mulligan.

Inläggen här kommer ganska sporadiskt just nu. Jag har inte glömt bort den här citronfjärilen, men ibland spelar det ingen roll hur många bloggidéer jag har, när orken inte finns där så kommer inte orden flygande heller.

Jag vet liksom inte riktigt var jag ska börja heller. Livet är verkligen som höjdskräcken på Liseberg. Det går sakta, sakta uppåt och sedan faller man med rasande fart ner på jorden igen. Jag håller på att klättra upp igen, men det tar tid. Längre tid än jag egentligen har tålamod till.

Det är en sådan där dag då allt är jobbigt idag, allt fysiskt, för mentalt känner jag mig ganska stabil faktiskt. Min man frågade om jag behöver skjuts upp till sjukhuset, han brukar göra det när han märker att jag mår ruttet. Det har blivit hans sätt att säga ”jag märker att du har det jobbigt”.

Jag har i alla fall landat på soffan tillsammans med te, dator, syrgas, inhalator och lite annat smått och gott man kan tänkas behöva. På tv visar de konståkning och hela jag ryser när jag hör ljudet från skären genom musik och skitsnack från kommentatorerna. Jag tror att det är ganska få förunnade att riktigt kunna uppskatta ljudet från ett riktigt djupt rent skär.

Att titta på konståkning nu för tiden får mig att känna mig fasligt gammal, jag fattar inte riktigt det nya poängsystemet med alla avdrag hit och dit. Men saken är den, att det är ju inte speciellt nytt längre. Det måste ju vara pensionärspoäng när man man använder ord som nytt och förstår inte om något som funnits i en herrans massa år. Pensionärspoäng – inte ynka små vuxenpoäng.

Det här är ett inlägg som jag inte riktigt har vågat skriva tidigare med tanke på hur svårt det verkar vara för en del att få  aktivitets- eller sjukersättning. Men, det är ju min blogg och jag känner att jag behöver få ur mig lite frustration.

Jag vill arbetsträna. Just nu har jag ersättning på 100%, men jag vill ta reda på om det verkligen inte går att klämma fram i alla fall 25% arbetsförmåga. Det är mycket möjligt att det inte alls fungerar, kanske till och med sannolikt, men jag vill veta att det inte fungerar. FK verkar dock inte vara lika angelägna om att ta reda på det här. I ett år har vi diskuterat fram och tillbaka, haft möte med både kurator och läkare. Jag har bedyrat att jag säger till om jag skulle känna att jag blev sämre i min sjukdom, jag kommer att följas upp allt eftersom och utvärderas. Trots det så ligger allt på is. Jag går hemma och är frustrerad över att inte ha något värdefullt att göra. Visst, familj och vänner påminner mig om att det värdefullaste jag kan göra är att ta hand om mig, se till att jag mår så bra som möjligt – men det räcker inte för mig. Jag vill känna att jag gör något för samhället, något produktivt och värdefullt. Jag är i behov av regelbunden social interaktion. Men FK tycks verka nöjda med att ha mig hemma, för av någon anledning verkar de inte tycka att jag är viktig nog att försöka få in i arbetslivet, de verkar nöjda med beslutet att jag inte har någon arbetsförmåga. Vad jag tycker är tydligen mindre viktigt i sammanhanget.

Jag mediterar. Kanske inte så ofta på sistone, men periodvis har jag gjort det väldigt ofta, och det har verkligen hjälpt mig med både smärta, ångest och mörka tankar. Hela dagen har jag gått runt och försökt formulera ett inlägg om mina erfarenheter men det låter antingen bara flummigt eller så slår det över till pretentiöst. Hur skriver man om att visualisera att man förlöser andra människor från smärta utan att det låter som om man tror att meditation är lösningen på världens alla problem?

Jag ska dock inte ge upp. Förhoppningsvis kommer jag att efter en natts vila och med nya fräscha ögon kunna få ordning på min tankar och ord.

Och anledningen till att jag skrev om det nu? Ja, för att jag inte ska kunna bara skita i det hela.

Jag är en sådan där människa som ger massa nyårslöften, och ofta så bryter jag dem också. I år så var ett av mina löften att skriva något varje dag, för att utveckla min kreativitet, mitt sätt att gestalta och återge detaljer, men kanske framför allt för att utveckla min berättarröst. Tanken var att jag skulle öva på allt det här genom att skriva dagbok varje dag. Det har gått sådär, jag har skrivit mycket mindre än jag hade velat och vi är bara femton dagar in på det nya året.

Man skulle kunna tro att jag sitter här och förbannar mig själv över detta misslyckande; men det gör jag inte. Skrivandet kom nämligen inte som första prioritet på min löfteslista, det gjorde min hälsa. Jag har lovat mig själv att ta hand om min kropp på flera olika plan. Först på listan kommer att jag inte ska slarva med mina matsmältningsenzymer; att jag inte ska tänka ”men det är bara ett litet kex” för det är ju sällan det blir bara ett kex, och inte heller höfta med antalet enzymer. Här har jag lyckats ganska bra tycker jag, och surprise surprise, min mage fungerar mycket bättre.

Jag skulle kunna gå igenom hela listan, men oj vad tråkigt det skulle bli för er, men det handlar om att inte dela upp mediciner i ”sådana som gör att jag kan andas och håller mig vid liv” och ”sådana som gör att jag långsiktigt mår bättre (till exempel vitaminer)” – man behöver inte vara hjärnkirurg för att räkna ut vilka jag tenderar att slarva med ibland. Resultatet ser i alla fall ungefär lika ut för alla punkter. Mindre slarv från min sida. Jag skulle vilja säga att det drastiskt har förbättrar min hälsa, men det är lite tidigt att dra några slutsatser. Det kan ju också vara så att min hälsa inte förbättras alls av det här, det är ju en progressiv sjukdom trots allt.

Sista delen av mitt hälsolöfte är att jag ska försöka bygga upp lite bättre grundstyrka, och här har jag lyckats riktigt bra de femton första dagarna av det här året. Jag kanske berättar lite mer om det någon annan gång.

Snart så hoppas jag att kunna ta tag i mitt skrivarlöfte också.

Hon drar i spaken
mot riktningen tvärtom
och ändrar historien.

Först förstör hon ödets chock
som dök så djupt ner
i fördömande hjärtan.

Sedan avlägsnas dess svallande känsla
av rädsla medan hon
undrar hur det kunde gå så långt.

Hon drar dem tillbaka
genom lägrets portar
och sparvarna börjar komma
för att sprida ryktet
ända bort och runt i gettot.

Och när du är redo
för det sista andetaget
ser du plötsligt
ljuset igen.

Idag kommer bilden från vm_ramos.
Vad är sju minuter?

Vi är hemma igen. Det är med lite blandade känslor, skönt att komma hem och vara alldeles ensam med mannen, men samtidigt är det ju också skönt att vara hos mamma och pappa och bli lite bortskämd. Det är inte helt fel att glömma bort alla måsten för en tid, få maten serverad klockan sex varje dag och hjälp med tvätten.

Mamma och pappa bor ute på landet. När man ska förklara var någonstans de egentligen bor så måste man beskriva platsen med en massa ”som ligger utanför”, innan man ser att geografin faller på plats bakom de smått bortkomna ögonen.

När man befinner sig mitt ute på landet där gatubelysningen lyser med sin frånvaro blir det verkligen mörkt på kvällarna och nätterna. Man ser verkligen ett hav av stjärnor man aldrig visste fanns där innan, och det får tönten i mig att vakna till liv. Jag är ingen mästare på stjärnbilder, långt därifrån, så det känns som en liten triumf när jag hittar något annat än Orion eller Karlavagnen.

Och visst är det så, att jag har tur som har en pappa som kan visa mig var min egen stjärnbild ligger på himlen.

En av mina abosluta favoritpoeter är Jackie Kay. Jag vet inte om det är hennes passion; hennes sökande efter, eller kanske snarare diskuterande runt, sig själv som får mig att upptäcka ett hav av känslor inom mig när jag läser hennes ord. Eller så är det hennes rytm, så underbart härlig. Musik.

Man kan både läsa och lyssna till några av Jackie Kays dikter hos poetry archive. Jag skulle rekommendera att börja med Old Tongue eller Brendon Gallacher.

En annan favoritpoet är Paul Muldoon. Jag blev helt överlycklig när jag upptäckte att han hade läst in en av sina dikter tidigare i år – hoppas det kommer mer.

När jag satt och läste i Jan Olssons diktsamling ”Europa – Dikter” så kom jag att tänka på det här dagboksinlägget som jag skrev för en herrans massa år sedan.

Jag slås alltid av det underbart vackra men samtidigt så otroligt sköra fjärilarna som dyker upp på våren, speciellt de gulgröna citronfjärilarna.

Den här förmiddagen har gått i feberns tecken. En morgon då det mesta känns omöjligt, och större delen har spenderats antingen i sängen eller duschen.

När jag gick hem efter första timmen av dagens föreläsning, var min blick glansig och suddig, så som den kan bli när man har på tok för hög feber för att ens försöka sig på något annat än att dricka kycklingbuljong. Det ljust gröna vårlandskapet och den blåa himlen såg overkliga ut, lite glänsande, medan jag gick upp för backen till tågstationen. Vilken annan dag som helst skulle jag ha njutit av det fina vädret, eftermiddagssolen, de vita molnen, träden och gräset. Idag var njutningen dämpad, jag kunde bara suga upp en liten del av allt det vackra runt omkring mig.

Men då, medan jag kämpade mig upp för backen, fladdrade en liten gul fjäril förbi mig. Bara ett andetag av gult och sedan var den borta. Men det räckte. Under den korta stunden kände jag hur mitt hjärta lättade lite, min blick var klar för bara en kort sekund. Jag satte mig på tåget och åkte hem med ett leende på läpparna, trots att de var torra och spruckna av febern.

Köpenhamn

Den 11 augusti 1972
tre minuter före två
jagade fem citronfjärilar
varandra över Rådhuspladsen.

Några av oss
följde dem med ögonen
tills de blev ett med molnen.
De andra väntade otåligt
på grön gubbe.

- Jan Olsson

Ett nytt år och
ett nytt uppslag
i min nya moleskine.

Okej, det sistnämnda var en lögn
den är redan fylld till hälften.

Symboliskt har jag en ny penna också
fast den gamla fortfarande är full av bläck.

En ny start
jag ser framåt
lämnar det gamla
bakom mig.

Ungefär som i nyårsklockan
ring, klocka, ring.

Som en okridé
när den går in i växtperioden
ska jag låta rötterna växa.

Nya. Starka. Friska.

Jag ska sprida mig
ut till nya fält
upptäcka nya diktare
ny inspiration
ny motivation.

Idag kommer bilden från nirufe.
Vad är sju minuter?

Skriv om förväntan inför ett nytt decennium.

Jag skrev det här innan jag somnade vid ettiden natten mellan nyårsafton och nyårsdagen, efter årsskiftet och fyrverkerierna. Jag publicerade det aldrig eftersom jag inte blev klar, men eftersom jag antagligen aldrig kommer att skriva klart det så publicerar jag det i alla fall. Ni får ta det för vad det är.

Mätt och belåten somnade jag på soffan vid tiotiden. Mormor fick lov att väcka mig strax innan Jan Malmsjö kom till sista strofen och jag fick höra de ringande klockorna ringa in 2010 även i år. Kanske med större förväntan det här året än förra, decenniumskifte som det är – var.

Det är inte stjärnklart idag, men om jag försöker innerligt nog kan jag se stjärnorna bakom molnen. Om jag försöker innerligt nog borde jag kunna se stjärnhimlen bakom molnen i mitt liv också. Jag borde se det som en lärdom, en insikt, kanske till och med som en förhoppning – nej, förmodan – att kunna se bakom molnen. Vare sig de är högt uppe i skyarna eller i mitt hjärta.

Vad kommer då nästa årtionde ha att erbjuda?

10-talet är decenniet då jag fyller 30. En ganska stor milstolpe och , kanske speciellt för någon med CF. Som min vän Nicky (hon hade också CF) en gång sa ”I’m one of the lucky ones, I’ve reached thirty”. Snart kommer jag också vara one of the lucky ones.

Jag sitter med benen korsade under mig, och försöker att ignorera smärtan i mina lungor och bihålor. Det har varit en lång dag, av en rad av långa dagar. Förutom för en liten stund här och där har jag inte haft möjligheten att vila och ta det lugnt på väldigt länge. Smärtan har flutit in i andfåddhet och hosta, och jag har frenetiskt försökt fundera ut hut jag ska leva mitt liv.

De här veckorna, eller till och med månaderna, har varit tuffa. Jag vet av erfarenhet att varje timme av förlorad sömn och varje timme av göromål över min kapacitet kommer att göra morgondagen så mycket jobbigare. För några år sedan spenderade jag månader av att springa snabbare än jag förmår, gick fram som en ångvält medan min kropp bröts ner mer och mer. Tills jag en dag spydde på morgonen dagen då jag skulle gifta mig av utmattning. För någon som knappt kan spy (med några situationer som är undantag), visste jag att det här var min sista varning: det här var min kropps sätt att säga åt mig att jag var tvungen att stanna upp, och det behövde ske på en gång.

Jag spydde i morse också … men utan att gå fram som en ångvält, bara från utmattning, andningen och smärtan.

Det är sådana här orosmoln som tränger sig på när jag inte vet hur jag ska förenkla livet tillräckligt för att min kropp ska få en vila den behöver. Det är sådana här stunder som minnen från liknande stunder kommer rusande tillbaka; stunder då jag blev fången i en nedåtgående spiral som jag inte kunde ta mig ur. Minnen från gånger då tröttheten sökte sig så djupt in i mitt inre att mina tankar stördes av något internt tv-brus i min hjärna. Även om jag har haft många gånger då jag har varit kraftlöst under året som gått, så var det länge sedan jag kände en sådan här trötthet; som till och med kan leda till sömnlöshet, mer smärta och mer trötthet. Jag erkänner: jag är rädd att känna så igen.

För många år sedan packade jag mina böcker, anteckningar och mig själv in i bilen för att bege mig till min sista (trodde jag då) tenta – för att avsluta min karriär som universitetsstudent. Det är en dag som står ut med förvånande klarhet i mitt minne: jag hade en lila tröja och en blå jeanskjol. Nisha hade en vit t-shirt och svarta jeans. Jag, eller vi, väntade under växande nervositet utanför biblioteket på mezzaninvåningen. Jag gjorde ganska bra ifrån mig, inte perfekt på något sätt, men bättre än jag hade trott med tanke på att jag bara hade sovit två timmar natten innan. När jag var klar körde jag hem och föll ihop på soffan, och sov.

Men här är självaste grejen, poängen med hela inledningen:

Det kom till sin ände. Äventyret med tentan på alldeles för lite sömn. Perioderna av sömnlöshet – natt efter natt av att byta från sängen till soffan till fåtöljen, allt tittandes på Breakfast at Tiffany’s eller Pride and Prejudice tills mina ögonlock var så tunga att sömnen slutligen kunde infinna sig. Illamåendet och kräkningen på min bröllopsdag. Allt kom till sin ände. Och var och en av dessa tuffa perioder ledde till bättre tider, så respit och vila kunde infinna sig.

För ett tag sedan, när jag studerade socialantropologi läste vi om zenbuddism. Trots att jag inte håller med om alla zens läror, var det en lära som jag la märke till lite extra medan jag läste – en romantisk idé som jag kan använda i mitt liv utan att tro på den: läran om evigheten och mortaliteten. I mortalitetens tid är allt akut: nuet är allt som existerar. I evighetens tid är ingenting oöverkomligt. Det spelar ingen roll hur jobbig en situation är, så småningom är det över (kanske inte alltid på det sättet vi hade velat eller planerat).

Det här är min sista utväg, trösten jag vänder mig till när jag är i en situation utan utväg. För två år sedan, när jag brottades med en personlig motgång som jag inte kunde se ett slut på, så skrev jag i min dagbok ”in two years it’ll all be over”. Det var mitt mantra, min krafsökande gråt. Nu, två år senare, är det över, och det är till och med mer underbart än jag vad jag kunde hoppas på.

Jag byter position på soffan, för vilken gång i ordningen vet jag inte; mina muskler är ömma och muskelknutorna sprider sig under skulderbladen likt ringar på vattnet. Om jag sitter still allt för länge riskerar jag att de drar ihop sig till en enda stor krampande massa. Jag är inte en speciellt stark person: jag erkänner att, medan jag sitter här, jag önskar att det bara kunde försvinna. Jag är rädd för vad morgondagen ska föra med sig, för stressen och listan av saker jag vill göra.

Jag vänder mig istället till de kommande dagarna, dagar då jag kommer kunna vila från alla måsten och nyårsaftons vakenhetskrav. Och när jag har kommit över det här hindret – om en månad, eller år från nu – kommer jag att kunna se tillbaka på den här perioden. Jag kommer att kunna se hur det regnade hela hösten, och hur det har snöat och varit kallt hela vintern – och inte hur mina skuldror och axlar kändes medan jag skrev det här. Och det är vad jag har i evigheten.

”What are we holding onto, Sam?”
”That there’s some good in this world, Mr. Frodo… and it’s worth fighting for.”

Förra årets sammanfattning avslutade jag med den här meningen:
Efter ett år av självupptäckande och utvärderande går jag nu in i tvåtusennio med ett bättre självförtroende och självkänsla, men kanske framför allt med en bättre förståelse över vem Johanna egentligen är, och vad hon värderar i livet.

Och visst var det sant. Jag hade hittat mig själv. Men, det finurliga med livet är att så fort man tror att man har grepp om det så ställs man inför nya situationer som ändrar förutsättningarna. 2009 har varit ett av de bästa åren i mitt liv, men också ett av de tuffaste. Jag har stött på hinder, fysiska och känslomässiga, det här året som utklassar mycket (men inte allt) av det jag har upplevt förut. Många gånger har jag undrar om alla bekymmer verkligen är värt det, om jag verkligen har styrkan att fortsätta stöta på motgångar som kanske är ännu större och mer skrämmande.

Svaret är ja, det är värt det. För, som Sam sa, ”there is some good in this world”, även i min egen personliga del av världen – ”and it’s worth fighting for.”

Nu har vi kommit till den delen av det här inlägget då jag ska berätta om precis vad det är som gör livet värt att kämpa för. Jag hade inte tänkt att skriva en kärleksförklaring till min man, familj och mina vänner, trots att de har haft stor betydelse; jag hade tänkt att göra den här sammanfattningen lite mer materialistiskt.

Förra året var jag som besatt med att baka, men det har avtagit. Det här året har mjölets plats i mitt liv ersatts med garn. Att sticka och virka är förvisso ingen nyhet för mig, men det går i perioder, och 2009 var ett virkande år. Jag har virkat (och stickat lite också) allt från mössor till väskor till amigurumi. Jag fick också klart för mig att det är bra för hälsan att sticka, till och med jämförbart med yoga.

Min stora läsupplevelse har varit Doris Lessings böcker om Martha Quest. Plötsligt befann jag mig i Sydrhodesia (Zimbabwe) på 1920-talet. Magiskt. Akademiens motivering till nobelpriset får en helt ny innebörd: ”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning.”

Tvåtusennio var också året då jag bestämde mig för att komma i form och steppade sönder min begagnade trappmaskin. Jag kom aldrig i form, men jag skrev in mig på gymmet som ligger på hörnet av kvarteret. Vi får väl se om det kommer en utvärdering av det nästa år. Det blir ingen det här året i alla fall eftersom jag knappt har sett insidan av den byggnaden än.

Man skulle kunna påstå att 2009 var året då kändisarna dog: Farrah Fawcett, Michael Jackson, John Hughes, Patrick Swayze, Claude Levi-Strauss, Jim Carroll, Brittany Murphy och säkert många fler som jag har glömt bort.

Men, man kan också summera året som mannen: ”du överlevde.”

Inför nästa år, och decennium, kan jag avsluta på precis (bortsett från att 2009 blir 210) samma sätt som för ett år sedan:

Efter ett år av självupptäckande och utvärderande går jag nu in i tvåtusentio med ett bättre självförtroende och självkänsla, men kanske framför allt med en bättre förståelse över vem Johanna egentligen är, och vad hon värderar i livet.

Innie skriver om sitt decennium (läsvärt) och jag tänkte försöka mig på samma sak.

2000 – Nyår spenderas i en skolgymnastiksal på okänd ort (jag förbannar mig själv för att jag inte kommer ihåg var det hela ägde hus). Det var mycket party. Jag bodde i ”halls” mitt i Brighton och blev hals över huvud (obesvarat men inte olyckligt) kär i B. Jag åt mest nudlar och micromat. Jag, KT och L gick till stranden nästan varje dag och biblioteket blev mitt andra hem.

2001 – Min förälskelse till B svalnade och jag inledde ett konstigt förhållande med S istället. Jag vet inte om jag egentligen var kär i honom, eller om han var kär i mig. Vi var nog vänner som hånglade. Han totalkvaddade bilen när han krockade med en lastbil på väg för att hämta mig inför en fest i Crawley. Jag satt hemma och svor över att han aldrig kom. Allt gick bra. Jag flyttade in i en sunkig lägenhet på Edward St. tillsammans med S (nr. 2) och E. Jag kuggade en tenta (statistik) för första och enda gången och var förkrossad. Min bloggdebut skedde under det här året.

2002 – Jag flirtade med en fransman och blev kallad för de 5e elementet. Kaoset på Bluewater den där bistra januaridagen orakades av mig och C. De stunder jag inte satt i universitetsbiblioteket bodde jag i Falmer, utanför Brighton vid A27. Jag tog tåget in till skolan varje dag och avskydde det eftersom det involverade branta uppförsbackar både vid universitetet och där jag bodde. Jag började handla mat på ASDA tillsammans med Robyn (hon hade bil men inget körkort, jag körkort men ingen bil).

2003 – Tror inte att jag gjorde så mycket annat än att sitta med näsan i mina böcker det här året. Skrev labrapport efter labbrapport och lyckades ta död på massa celler. Jag läste om dopamin b-hydroxylasenivåer hos schizofrenipatienter med och utan psykos. Jag beräknade ”warning and action limits” och hatade allt vad statistik heter. Jag köpte en bil, som jag döpte till Mr. Kiwi, eftersom de branta backarna blev ohanterbara. Jag träffade T och Alice dog.

2004 – Tentaveckan gick åt helvete. Jag satt bara hälften av mina tentor och fick sitta med de där hemska ”mittigating circumstanses” formulären istället. S (nr. 3) kom och hälsade på och för en gångs skull sken solen i Brighton mitt i vintern. Jag flyttade min andra bostad från biblioteket till labbet och min handledare väckte mig mer än en (1) gång efter att jag suttit en hel natt och stirrat ner i mikroskopet för att ta igen förlorad tid inlagd på sjukhuset. Jag och M lekte turister och bad om vägbeskrivning till de mest självklara ställen med roliga brytningar. Jag flyttade tillbaka till Sverige och bara någon månad senare kom Meela på besök och vi åkte luftmadrass ner för pulkabacken. Nicky dog.

2005 – Nisha kom och hälsade på från England; vi åkte och tittade på en snowboardtävlig, pratade kärlek och åt godis. Jag hälsade på E och hennes familj, fick köra Mr. Kiwi igen, träffa Meela och alla andra jag hade saknat. Jag och ett gäng vänner åkte till Danmark och hunden kom in i mitt liv. C kom och hälsade på och som vanligt spenderade vi större delen med shopping, mat, chips och godis. Ett gäng hantverkare satte in ett nytt kök i min lägenhet. Jag blev faster för första gången och lärde känna min blivande man.

2006 – Var ett kaotiskt år hälsomäsigt; och på så många andra plan också för den delen. Jag åkte fast för fortkörning och skyllde hela incidenten på bilen. Jag åkte till Dalhalla för att titta och lyssna till Sigur Rós, och spenderade allt för mycket tid på att fika. Min blivande man köpte nio kilo Haribo till mig och ett par månader senare sa jag JA! när han friade. Jag var tvungen att resa tillbaka till England för min första begravning, Meelas, sedan jag flyttade därifrån. Jag passade på att spendera tid med vänner och tittade även in för att säga hej till min handledare på universitetet.

2007 – Det här är året jag blev fru, men feminist som jag behöll jag mitt eget efternamn, varken jag eller mannen var intresserade av att byta så han är Mr. Y och jag Mrs. X. Jag började plugga igen, ett ämne så långt ifrån labrapporter och cellodlingar jag kunde tänka mig och blev moster för första gången. Jag begav mig till England för min andra begravning, Robyn. Hunden opererades två gånger, ena gången för urinsten och andra gången för bråck. Jag firade amerikansk jul, vilket blev mer traumatiskt än planerat av fler anledningar än julfirandet.

2008 – Jag blev faster för andra gången och spenderade större delen av april och maj ute i vårsolen. Jag bakade fler challahbröd än jag kan räkna till, och lite bullar slank in också. Sedan bakade jag kakor. Jag började twittra men fann det ganska tråkigt till en början. Nisha gifte sig och jag var där för att bevittna ett indiskt bröllop för första gången i mitt liv, antagligen den sista också. Jag började blogga på svenska och mer regelbundet. Jag lät mig också tatueras efter många års velande fram och tillbaka.

2009 – Det kan ni läsa om här på bloggen, men höjdpunkterna var nog Madonna och Timbuktu.

Skriv om att behöva.

En kropp är det enda sättet att leva

En morgon, efter att ha spenderat natten med huvudet över en spyhink, kom mannen kryande tillbaka till sängen en timme efter att han hade stigit upp.

Magsjuka härjade i våra kroppar.

Vi spenderade dagen med delad håglöshet, tittandes på tv från sängen medan vi försökte lura i oss lite mat och drack läsk i massor.

Hela dagen funderade jag över en nyfunnen insikt:

Våra kroppar är fallna skapelser.

Ingens kropp fungerar som den ska för alltid.

Det här året har varit dränkt i kroppsliga utmaningar, både mina egna och andras. Mannens mamma har opererats för hyperparathyreoidism och hans pappa har tagit bort hudcancer. Mannen själv bestämde sig för att ramla ner för trappan och en av mina vänner har haft väldiga problem med körtelbuk. Min brors familj spred en rad dagisåkommor mellan varandra och när jag ringde på min brorsdotters födelsedag lät det som om det var min bror som hade CF och inte jag.

Det har slagit mig, under årets gång, hur sköra våra kroppar egentligen är. Är insikten att ingenting vara för evigt priset vi betalar för att över huvud taget ha en kropp att uppleva livet med?

Allt bryts ner. Livet. Vitaliteten. Hälsan.

Jag skriver det här klockan halv fem på morgonen, medan jag sitter inlindad i mitt täcke på sängen och inhalerar. Efter en lång natt av vridande och vändande, många vakna stunder och utan att kunna hitta en position som tillät mina lungor att syresätta min kropp tillräckligt, så jag gav upp och blandade ett hopkok av mediciner i min inhalator.

För ett tag sedan transporterades jag de långa korridorerna från mitt sjukhusrum för att mäta min lungfunktion. Det var precis innan jag skulle bli utskriven och när jag blåste i spirometern kändes det att det inte gick så bra. Mina blås den dagen var inte bättre, till och med sämre, än vad de var månaden innan. Jag blev utskriven, men utan någon verklig förbättring.

Det var inte första gången det hände.

Likväl:

tittar jag i spegeln och ser min kropp reflekteras. Jag känner att täcket värmer mina ben och hör det stilla pysandet av inhalatorn i nattystnaden.

Och jag vet (åtminstone intellektuellt) att jag behöver min kropp.

Min man och jag påstår oss båda prata engelska flytande, men jag har kommit fram till att så inte är fallet.

I Sverige talar man svenska, i Frankrike franska och i Japan japansak. Eller hur?

Och i England talar man engelska.

Så när mannen inte förstår mig när jag använder ord som gritter, bauble och bugbear kan den enda slutsatsen vara att man inte pratar engelska i Amerika, utan det måste heta amerikanska. Två olika språk.

Han har aldrig spelat noughts and crosses heller.

Det har varit väldigt dåligt med ordknåpande på den här bloggen på sistone, bara sju inlägg i december (det här är det åttonde), och sist jag skrev sju minuter var den 21 oktober när jag skrev om höstvind, patientologi har jag inte skrivit om sedan augusti då jag skrev till mina medmänniskor.

Men, jag har inte slutat skriva helt och hållet, orden har bara tagit lite annorlunda karaktär den senaste tiden och passar bättre i min dagbok än på internet. Jag önskar att jag var en av dessa bloggare som orkar dela med sig av allt, eller i alla fall väldigt mycket, men jag tror aldrig att jag kommer att kunna bli sådan. Jag behöver min egen sfär, jag behöver processa mina tankar, mitt liv innan jag delar med mig av det. Jag föredrar till och med att åka till läkarbesök alldeles ensam av just den anledningen – jag hinner fundera lite över all information och ligger på så sätt steget före när jag väl ska berätta om det. Jag tror att det har med mitt kontrollbehov att göra, om jag ligger steget före så har jag lite mer kontroll över situationen.

Jag har i alla fall 2010 års skrivarkalender i min hand och med den som motivation så hoppas jag att kunna skriva lite texter som inte bara passar i dagboken; för kontrollbehovet lär jag nog aldrig släppa på.

Igår kände jag det där välbekanta bubblandet i mina lungor igen, det som bara kan betyda en sak – blod. Jag började kallsvettas och mådde lite illa vid bara tanken på känslan av att inte kunna andas genom allt blod som desperat vill komma upp.

Men det gick bra. Det var ingen stor blödning, bara tillräcklig för att bubbla lite otäckt och sätta igång binjuremärgens produktion av adrenalin.

Jag är ute på en resa just nu, både kroppslig och känslomässig. Det är ganska snabba ryck mellan ljus och mörker, och hopp och förtvivlan. Jag har faktiskt lite svårt att sätta ord på allt och vet inte om jag ens tänker försöka, inte än i alla fall.

Istället tänkte jag passa på att berätta att Tekla fortfarande inte har några bollar till sitt bollhav. Om någon skulle vilja hjälpa till att köpa lite bollar så finns det information om hur man kan göra det här. Många bäckar små …