Har ni saknat sju minuter? Det har jag i alla fall. Men ibland blir livet hektiskt och rutiner bryts. Jag kan tyvärr inte publicera bilden som har inspirerat till dagens sju minuter så jag har valt en annan bild som illustration.
Hon lever.
Raklång kropp,
livlösa ben tillsammans.
Sugflaskan full,
av segt slem,
på väggen.
Konstant mekanisk
– andning.
Medan telefonen ringer,
apparaternas ljud,
och ekande steg.
Konstant mekanisk
– andning.
Livet reducerat till ett,
nedsövt, kateteriserat,
intuberat tillstånd.
Doktorer diskuterar
patienter,
under ronden.
Men hon är en hantverkare,
designer, poet;
min vän.
Ändå bara en patient.
Kateteriserad, intuberad;
min vän.
Konstant mekanisk
– andning.
Tills strömmen stängs av.
Så ska man då hitta orden. Vilket känns omöjligt. Vad kan jag säga? Väldigt fina sju minuter. Så otroligt ledsen för det som inspirerade till det.
CF Suger.
KRAM
Usch, jag får tårar i ögonen…
Så vackert skrivet.
Men så sorgligt.
Jag har lite svårt att svara på kommentarerna här. Säger jag ”tack”? Eller vad säger man? Jag uppskattar i alla fall era kommentarer.
Så otroligt vackert och så gripande…